Julia ramlade i skidbacken och fick streptokocker i knäet 


– Jag var rädd att jag aldrig skulle spela innebandy igen! 


För drygt två år sedan var Julia Persson på väg nerför skidbacken på snowboard, när brädan halkade på en isfläck och hon slog i knäet.

Två veckor senare skulle hon ligga med hög feber och blodförgiftning i en sjukhussäng på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Idag är hon helt återställd och satsar på att komma med i juniorlandslaget i innebandy. Målet är VM 2010.

Omkring elva procent av alla idrottsskador hos barn rör knäet. Det gör knäskador till den andra vanligaste idrottsskadan efter armskador. Julia Persson åkte snowboard i fjällen 2006 när hon halkade på en isfläck och slog sitt ena knä.

Det är innebandy som jag brinner för 

- Snowboard har egentligen aldrig varit min grej. Det är innebandy som jag brinner för och det har jag spelat så länge jag kan minnas, säger Julia Persson.

Ett av Julias första minnen är från innergården där hon bodde som liten. Där spelade kompisarna innebandy, och där fattade hon klubban för första gången. Idag är Julia 17 och går första året på Riksinnebandygymnasiet. Hon satsar på att komma med i landslaget och målet för hennes ansträngningar är VM 2010.

- Jag känner att jag har utvecklats jättemycket det här året. Det är tufft på innebandygymnasiet, men det är roligt också och definitivt värt det, säger Julia.

Fallet i skidbacken kändes först inte så farligt 

Men för drygt två år sedan höll det alltså på att gå riktigt illa för Julia. Fallet i skidbacken kändes först inte så farligt och det syntes inget på knäet. Det var inte förrän ett par veckor senare, på innebandyträningen, som det till synes okomplicerade fallet plötsligt gjorde sig påmint.

Det började med att hon fick ett slag av en klubba över samma knä som hon fallit på i backen. Dagen efter var det svullet och hon hade ont. Likväl bestämde hon sig för att spela match.
- Men en bit in i matchen kände jag att det bara inte gick att fortsätta. Knäet var svullet och smärtan kändes som yxhugg, berättar hon.

Julias mamma är sjuksköterska och när hon hörde om knäsmärtorna beslutade de att åka till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm för att få knäet undersökt. Inledningsvis misstänkte läkaren att en liten benbit hade lossnat från knäskålen. Hon röntgades, men när röntgenbilderna inte visade något tydligt brott remitterades hon till en magnetröntgenundersökning två veckor senare och skickades hem med uppmaningen att vila.

Anders Boman, barnortoped och styrelseledamot i Barnolycksfallsfonden menar att Julias mamma gjorde helt rätt när hon beslutade att de skulle söka vård.

Knäskador är något som måste tas på allvar 

- Knäskador är något som måste tas på allvar, eftersom de kan ge problem med exempelvis hämmad bentillväxt eller öka risken för artros senare i livet om de inte behandlas rätt, säger han.

Dagen efter det första sjukhusbesöket fick Julia successivt mer och mer ont.

- De två dagar som jag tillbringade hemma var nog de värsta av allt, och jag var rädd att korsbandet eller menisken var skadad och att jag inte skulle kunna spela igen. Till slut åkte vi in igen och då var jag röd och svullen hela vägen ner på underbenet.

När läkaren kontrollerade Julias CRP, ett protein som ökar kraftigt i kroppen vid en bakterieinfektion, låg det plötsligt på extremt höga 199, och det signalerade att Julia hade en akut inflammation i kroppen. Julias läkares första misstanke var att hon hade septisk artrit, som är en bakterieinflammation i leden och som snabbt måste behandlas. Annars finns risk att leden förstörs. Därför sattes Julia på antibiotika intravenöst.

Samtidigt som febern steg förvandlades Julias blåmärke på knäet till en blodblåsa. Den sprack sedan och blev till ett nästan tio centimeter långt, smetigt sår. Läkaren gjorde en blododling och den visade att Julia hade både streptokockbakterier och stafylokocker i såret.

Jag kände mig jätteliten 

- På natten fick jag fruktansvärt hög feber och efteråt har jag fått veta att jag hade blodförgiftning. Jag minns inte mycket från den natten, mer än att jag var rädd och hade ont. Jag kände mig jätteliten, berättar Julia.

När streptokockinfektionen väl hade identifierats nådde Julia nått vändpunkten inom ett dygn och febern började sjunka. Såret på knäet vätskade kraftigt och det tog ett par dagar innan Julia var tillräckligt stark för att börja gå, och så småningom kunde skrivas ut. Sammanlagt var hon inlagd i drygt en vecka.

- Efter att febern gett med sig var det en helt annan sak. Efter några dagar började jag till och med få tråkigt. Som tur var hade jag inte fyllt femton ännu, så jag hade TV på rummet. Det har man inte när man är äldre, skrattar hon.

Varken Julia eller läkarna vet hur hon fick infektionen. Kanske var det i idrottshallen när hon fick slaget över knäet, kanske hade hon ett litet sår som inte syntes när hon kom in på sjukhuset första gången och bakterierna kunde ta sig in i knäet den vägen. För Julia och hennes familj spelar det mindre roll hur det kunde ske.

- Det viktiga är att jag fick den hjälp jag behövde, och när jag hade lagts in på sjukhuset så kände jag mig trygg i att de skulle ta reda på vad som var fel. Dessutom går det inte att få svar på frågan hur det kunde hända. Jag tror att det var i idrottshallen, under bandymatchen. Det kändes smutsigt där, säger Julia.

Efter att Julia fått komma hem, blev hon sakta men säkert allt starkare. Såret där streptokockerna kommit in i kroppen läkte långsamt, och det var också meningen. Från att ha varit nästan tio centimeter långt och ganska djupt skulle det successivt krympa.

Det görs dels för att inte infektionen ska dröja kvar i kroppen, vilket kan hända om man stänger igen såret genom att sy, och dels för att minska ärrbildningen. Julia fick besöka vårdcentralen och lägga om det då och då under rätt lång tid.

Föräldrarna ska koncentrera sig på att finnas där för sitt barn 

Hennes starkaste minne av sjukhusvistelsen är att hon kände sig liten och ville ha sin mamma nära. Det vill hon gärna dela med sig av till andras föräldrar:

- Föräldrarna ska koncentrera sig på att finnas där för sitt barn. De kan lita på att läkarna gör vad som krävs. Det är mycket viktigare att de sitter hos barnet och ägnar sin energi åt hur barnet känner sig, säger hon.

Under de två åren som gått har hon ofta tänkt tillbaka till tiden med knäet, som hon kallar det. Hon är väl medveten om att det var antibiotikan som räddade hennes ben.

- Hade det hänt för hundra år sedan hade de fått amputera mitt ben. Eller så hade jag inte levt idag. Antibiotikan räddade mig. Å andra sidan har jag råkat ut för så mycket i mitt liv att jag kanske inte hade levt ändå! säger Julia med ett stort skratt.

Idag är hon helt återställd, med undantag för ärret. Ärrvävnaden är trots den långsamma läkningen kvar, och Julia upplever att huden är tunnare över knäet. Men det är inget som hon låter påverka vardagen. Istället tränar hon mer än någonsin, och hon känner sig stark och uthållig.

- Jag satsar på att bli uttagen till juniorlandslaget, U 19, berättar hon. Och jag ska klara det!

Fakta 

Knäskador inom idrotten 

Knäleden är en av kroppens mest komplicerade leder och knäskador är den näst vanligaste skadan inom idrotten.

Bland de barn som sökte vård på Barnakuten på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm 2006-2008 var fotbollsspel orsaken till var tredje idrottsrelaterad knäskada och det gör fotboll till den i särklass vanligaste orsaken till knäskador, enligt Barnolycksfallsfondens statistik.

Därefter kommer hockey som orsakade tolv procent av knäskadorna och skidåkning som orsakade elva procent. Pojkar står för cirka 60 procent av knäskadefallen och det är främst ungdomar i nedre tonåren som drabbas.

Tips från Barnolycksfallsfonden: 

- · Stretcha ordentligt - en smidig muskel fungerar bättre vilket minskar belastning på ligament och leder
- · Träna allsidigt, så att knäledens balans inte rubbas
- · Utför förebyggande stabilitetsövningar - fråga din tränare om råd
- · Välj skor som minskar belastning på knän och som är anpassade till typen av aktivitet
- · Undvik att träna på svullen och smärtande knäled
- · Om olyckan är framme - tveka inte att söka vård.